gamla vänner ger nya perspektiv

Hej och hå!! Så har man klarat av den där omtalade halvtiden. Efter att ha varit lite speedad under seminariet och ett par timmar efteråt, under kraftigt inflytande av koffein, paracetamol, adrenalin och annat, har jag återgått till det tillstånd jag befunnit mig i de senaste 2 veckorna som närmast kan liknas vid en urvriden disktrasa. Ändå var jag nog en av de piggaste av fyra slitna själar som åt kvällsmat på Bönor&Bakat efter att ha diskuterat hela vasastans matutbud betydligt längre än somligas mage och humör tålde (inte min/mitt för en gångs skull!). Somliga hade jobbat natt, andra hade rest runt jorden och en tredje hade målat väggar och möbler och sedan iordningställt ett supermysigt litet compact-living. Själv är jag förkyld och känslomässigt vrak. Vi har ett märkligt förhållande han och jag. Min gamle kompis från barndomen som senare blev min bästa kompis pojkvän och som trots att det förhållandet gick sönder och vänskapen slogs i spillror, fortfarande är en riktigt god vän. Vi ses inte så ofta, sist var det ett halvår sen men vi har en tendens att söka upp varann när livet är lite rörigt. Och för min del ger det alltid nya perspektiv att få höra vad den andre har haft för sig, varför han inte ringde tillbaka den där gången, för det är aldrig så att han inte ville, kunde eller orkade svara på mitt sms. Första gången det hände sig fick jag tag på människan efter nån månad...då hade han legat på intensiven ett tag, medvetslös och trasig och just överlevt en mc-olycka. Nästa gång hade han kuskat runt i asien i ett år. Den här gången hade han varit i brasilien och jobbat med gatubarn. Han ger mig perspektiv. Och friska tankar. Idag fick jag en bonus, träffade hans syrra som jag inte sett på...typ 5 år och en tillhörande jätte-trevlig pojkvän som för dagen var kär i sin trumpet som han fyndat för 200kr!