Melica går mot framtiden

Känner att jag borde sammanfatta. Känner att jag borde sätta punkt nånstans men jag är inte riktigt säker på var ännu...så mycket som har hänt. Så mycket jag har upplevt. Så mycket hårda ord och så mycket fint. Så mycket rädsla och så mycket rent jävla jidder! Nu gäller det att ta sig härifrån till framtiden. Livet är en förbannad berg och dal bana och det är bara att åka med den oavsett om man vill eller inte. Massa andra tankar snurrar i mitt huvud, saker som har hänt, saker som inte hände, saker jag vill ska hända, saker som kommer att hända, saker som inte kommer att hända...En sak vet jag efter det här. Man vet faan aldrig vad som kommer hända härnäst i livet. Varje dag är en stor jäkla överraskning!

Min kropp en robot. Den bara går och går. Helt fascinerad faktiskt. Aldrig har jag sovit så lite. Aldrig har jag haft så dålig aptit och kroppen bara går och går. Jag är dock rätt säker på att den inte fungerar som klockan. Ni vet, den som går och går och aldrig kommer till dörren...förr eller senare tar även duracell-kaninens batteri slut.

I flera veckors tid har jag i stort sett varje morgon vaknat riktigt tidigt, alldeles för tidigt och alltid efter att ha lagt mig riktigt sent. (Ja, den kloke inser att jag inte sover så mycket. ) Slår upp ögonen och ibland har det varit så där superstrålande väder. Blir alldeles pirrigt lycklig som jag alltid blir av riktigt strålande väder. Ibland har det varit mysigt regnigt och man vill bara ligga kvar och dra sig hela förmiddagen. Och jag har bara lyckliga tankar. Detta varar i ca 10-15 sekunder. Sedan vaknar hjärnan också...och minns allt som hänt. På mindre än en millisekund far jag rätt ner, 6-7 våningar under mark där ord, uttalanden, handlingar, tankar, svek spelas upp på gigantiska filmdukar i jordens alla riktningar. Klumpen i mellangärdet är tillbaka, likaså illamåendet...och hjärtat föll mitt itu igen och blöder. Det blöder ymnigt.

Men nu har jag kommit till något helt nytt. Jag är märkligt lugn. För någon dag sedan när jag vaknade insåg jag helt plötsligt att jag just är på väg in i en ny tid. I ett nytt liv. Livet är märkligt. Märkliga saker sker varje dag. I varje samtal öppnas och stängs nya dörrar. Nu vet jag faktiskt inte vad jag ska tro längre...och jag är lugn. Och jag kommer bli stark, starkare än någonsin.

Ibland kan det vara svårt att veta. Svårt att veta vad man ska säga. Svårt att veta hur man ska förhålla sig till saker och ting. Svårt att veta hur sanningen egentligen ligger till. Sanningen, får vi nog dessvärre aldrig veta hur den egentligen var, för vad är egentligen sanning? Min historialärare på högstadiet sa en gång att historien skrivs alltid av vinnarna. Den sanna historia om vad som hänt och skett som vi läser är ju självklart skrivna ur vinnarens perspektiv. Hur hade exvis beskrivningen av 2:a världskriget sett ut om Hitler hade vunnit? Rätt annorlunda tror jag. Just nu florerar en massa sanningar. Det är svårt att veta vilken som är den rätta...