Söker svaren...smärtlindring?!

Glad i hågen sätter jag mig i min lilla skoda och rullar hemmåt efter en vecka i stugan. 2 veckor har gått och Melicas prins har jobbat färdigt och äntligen, äntligen ska vi hinna umgås. Men ingenting är vad det verkade vara tydligen och allt det vackra var bara en illusion. En miljon frågor surrar i mitt huvud och jag kan bara hoppas att jag får svar på en bråkdel av dem. För jag måste få svaren för att gå vidare. Det här är ett koncept som män jag träffat genom livet tycks ha väldigt svårt att förstå. Att jag måste söka svaren på alla mina frågor för att jag ska få "sinnesfrid". Kanske har det med min natur att göra, och mitt yrkesval. Jag lever på att ständigt söka svar på frågor. Ibland är svaren inte de man förväntar sig och de är inte alltid vackra men när man har dem kan man se sanningen och acceptera den och först då är det dags att utforska nästa område. Det är kanske vi naturvetare som är såna...? Jag hade en liten fling med en kollega för en tid sedan. Dejtandet gick inge bra och han valde att gå vidare med någon annan, men han förstod. Han förstod att man måste få ställa alla frågor och gav mig alla svaren. Svaren är enkla. Sanningen räcker. Varken mer eller mindre. Så än en gång ber jag den som sårat mig att få ställa mina frågor. För om jag inte får dem besvarade av honom kommer jag tids nog att ta reda på svaren ändå, inom mig och omkring mig men det tar mycket längre tid och varje dag är en plåga av oläkta sår i mitt brustna hjärta. Det gör så ont. Hjälp mig att förstå hur jag ska klara det här ännu en gång. Det kanske var jag som var blind. Kanske alla tecken fanns där men jag valde att inte se dem. Eller så doldes de för mig...doldes i smicker och min godtrohet. Såna frågor får man aldrig svar på men just nu söker jag enkla fakta. Fakta för att få pusslet att gå ihop.