Plötsligt händer det!

Hysteriskt, rent hysteriskt stress-nivå är vad vi har i vårt lilla kontor just nu. Både jag och min kollega på kontoret har så über-super-mycket att göra att vi håller på att gå åt. Tangentsmatter blandas med hysteriska uttrop och längtansfulla diskussioner om vad vi ska göra i livet efter detta. Dvs på lördag när den här helvetesveckan är slut. Vi tröstar oss med sötsaker i Bärzan och suckar tungt över att vi inte hinner träna idag heller...Då plötsligt händer det!! Det är unikt, det har aldrig hänt förut. Trumpeter ljöd från himmelen och alla djuren tystnade när de hörde en märklig röst som sade: Jag känner för att springa, jag tror jag måste gå och springa lite... Ja, kära läsare, eder bloggare Melica -löpningens motståndare numero 1 som förvisso trivs med att svettas i grupp, som gärna kommer från ett träningspass med blåmärken och som inte ens bangar för att ge sig på sporter hon är helt talanglös på men som fullkomligt avskyr att springa/jogga/löpträna fick en plötslig lust att springa igår. SÅ ILLA ÄR DET!!! Och inte nog med det, HON FULLFÖLJDE DET OCKSÅ!!! Hon gick till gymmet, hostade upp stålar till ett månadskort trots att det är ebb på kontot och gick lös på löpbandet i nära nog en halvtimme...