gamla vänner ger nya perspektiv

Hej och hå!! Så har man klarat av den där omtalade halvtiden. Efter att ha varit lite speedad under seminariet och ett par timmar efteråt, under kraftigt inflytande av koffein, paracetamol, adrenalin och annat, har jag återgått till det tillstånd jag befunnit mig i de senaste 2 veckorna som närmast kan liknas vid en urvriden disktrasa. Ändå var jag nog en av de piggaste av fyra slitna själar som åt kvällsmat på Bönor&Bakat efter att ha diskuterat hela vasastans matutbud betydligt längre än somligas mage och humör tålde (inte min/mitt för en gångs skull!). Somliga hade jobbat natt, andra hade rest runt jorden och en tredje hade målat väggar och möbler och sedan iordningställt ett supermysigt litet compact-living. Själv är jag förkyld och känslomässigt vrak. Vi har ett märkligt förhållande han och jag. Min gamle kompis från barndomen som senare blev min bästa kompis pojkvän och som trots att det förhållandet gick sönder och vänskapen slogs i spillror, fortfarande är en riktigt god vän. Vi ses inte så ofta, sist var det ett halvår sen men vi har en tendens att söka upp varann när livet är lite rörigt. Och för min del ger det alltid nya perspektiv att få höra vad den andre har haft för sig, varför han inte ringde tillbaka den där gången, för det är aldrig så att han inte ville, kunde eller orkade svara på mitt sms. Första gången det hände sig fick jag tag på människan efter nån månad...då hade han legat på intensiven ett tag, medvetslös och trasig och just överlevt en mc-olycka. Nästa gång hade han kuskat runt i asien i ett år. Den här gången hade han varit i brasilien och jobbat med gatubarn. Han ger mig perspektiv. Och friska tankar. Idag fick jag en bonus, träffade hans syrra som jag inte sett på...typ 5 år och en tillhörande jätte-trevlig pojkvän som för dagen var kär i sin trumpet som han fyndat för 200kr!

1 timme 10 minuter kvar...

Jaha, då var det straxt dax då. Mår....urk!!!Nervös, stel nacke, ont i hela kroppen och ofantligt trött. Har hittills idag pillat i mig; Rinexin 25mg, Panodil 1000mg, xylometazolin (nässpray) 1 omgång, bafusin 1 tablett/timme, koffein stora mängder...kort sagt, jag är jääävligt förkyld fortfarande och nervositeten gör sitt till men snart är det över. Och det är väldigt sällan man dör av att ge presentationer och svara på frågor så det så! (Försöker lugna ner mig själv om någon undrar)

Har du gjort testet?

Statistiska centralbyrån har sammanställt vem/vad som egentligen är en medelsvensson och aftonbladet erbjuder ett test för att se hur mycket medelsvensson just Du är. Lättdistraherad som jag är när jag sitter här hemma febrig och försöker jobba faller jag lätt för frestelsen att göra ett sånt här test och resultatet...? Ja, mina svar var 4 st "B" och 6 st "C" och min dom löd:

" Du har långt kvar tills du är en genomsnittssvensk. Men du kanske inte vill bli en. Villa, äktenskap och 1,8 barn är inget som lockar dig."

Kan avslöja att jag hade bottenresultatet på hela skalan men det bekräftade väl bara nånting jag alltid har vetat. Man behöver inte alltid vara som man ser ut. På ytan ser jag nog präktigt svensson ut med bil, sommmarstuga, kärnfamilj osv. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara...

The power of panodil

39.2 i kroppstemp. Svullen, öm och rosslig hals. Magknip och eh...allt annat än normal status på min mage. Ingen aptit och apmycket att göra. Och så min lokala cirkuscirkör-föreställning i mitt inre. Livet känns lite tufft. Men man ska inte underskatta effekten av ett par panodil som ändå gör så att jag åtminstone sitter upp nu och ska försöka jobba ett par timmar till på min presentation efter att ha legat i feberfrossa på soffan större delen av kvällen. Länge leve medicinsk forskning och läkemedelsindustrin som låter oss på artificiell väg lura kroppen att den mår ganska bra trots att den surar och säger, lägg av! Lämna mig ifred! Låt mig gå i ide! Trams, jobba på nu. Kvällen den 29:e får du vila.

7 dagar kvar...tvivlar

Ticktack, ticktack. Det närmar sig. 7 dagar till "the real thing", genrep med chefen på torsdag och jag har börjat tvivla på några av mina data....Inte bra. Inte bra alls. Letar vidare i mina 2-3 år gamla anteckningar för att övertyga mig själv om att allt stämmer. Ett litet tips för den som samlar på sig data som ska publiceras sen nån gång när jag får tid...gör inte det. Det är otroooooligt svårt att komma ihåg vad man gjorde i detalj för några år sedan och loggböcker är aldrig så noggrant ifyllda vare sig av sig själv eller nån annan som man tror...

8 dagar kvar...göra snöänglar någon?

Måste komma igång nu om inte ångesten ska bli total. Än är det en rimlig chans att hinna men ticktack tiden går och tankarna flyr iväg till allting annat än min halvtidspresentation. Och julgranen måste kläs av och kastas och de andra sakerna plockas ner (ja, jag vet jag är inte så snabb på att raska ut julen). Jag borde städa och plötsligt känner jag mig egentligen rätt inspirerad att plantera om alla blommor och rensa garderoben och varför inte källarförrådet med! Fokusera, jag behöver fokusera! Den nyanlända snön gör mig i alla fall lite lycklig. Åh så ljust och vitt och fint! Hade jag haft min snöskyffel här i stockholm hade jag varit ännu gladare för nu är jag lite orolig för hur jag ska få fram bilen genom snövallen som plogbilen just la dit. Av nån anledning la jag ner min fina lilla ihopfällbara snöskyffel i förrådet i småland istället för i förrådet här i stockholm. Dumt som bara faan men man kan inte vara smart jämt.

Hurra, jag är hemma igen!

Första dagen tillbaka på jobbet och man bör om man är svensk beklaga sig lite men jag känner bara lycka. Tillbaka till vardagen och alla mina vänner här. Kom in straxt efter 9 i morse och gick till lunch/kaffe-rummet för att lägga in min matlåda och ta en kopp te (standard-procedure) och hela rummet surrar av varma glada röster. Alla är tillbaka. Det skrattas och pratas och jag får helt plötsligt den här bilden här intill i mitt huvud. Är det någon som känner igen den? Det är när sirapsträdet har kommit hem efter att ha flygit iväg lite för långt och hamnat på plantplaneten som utsåg honom till kejsare...väl hemma är han bara sååååå lycklig. Och framför allt hans lilla inneboende som säger "hurra, mitt bo är hemma igen". Kalla mig galen men jag känner mig tydligen hemma på jobbet. Kan iofs bero på en överdos av ensamhet hemma, social som jag är i min natur.

Where I want to be

Who needs a dream?
Who needs ambition?
Who'd be the fool
In my position?
Once I had dreams
Now they're obsessions
Hopes became needs
Lovers possessions.

Don't get me wrong
I'm not complaining
Times have been good
Fast, entertaining
But what's the point
If I'm concealing
Most of my thoughts
All of my feeling.

Now I'm where I want to be and who I want to be and doing what I
always said I would and yet I feel I haven't won at all.
Running for my life and never looking back in case there's
someone right behind to shoot me down and say he always knew I'd fall.

When the crazy wheel slows down
Where will I be? Back where I started.

En tänkvärd sångtext som känns passande just nu...

Sum it up!

En liten summering av mitt 2006 i bilder finner du här

Återinskolning på jobbet

Var inne och provjobbade lite idag. Det var inge roligt. Kan inte klaga på att det var alltför tomt på jobbet som många andra säger dock. Halva styrkan var där ungefär och de flesta jag brukar umgås med. Kollade resultaten på sista körningen på lilla biosensorn som jag avsiktligt undvek att titta på innan jul. Det var som jag misstänkte: No success. Rättade några eftersläntrares labbrapporter och bestämde mig för att återgå till orginalplanen och fortsätta ha semester ett par dar till. Har ju faktiskt dagar att ta ut eftersom jag sparade 2 veckor i somras. Tog med mig lite papper så att jag kan smygjobba lite hemifrån ifall andan skulle falla på men känner jag mig själv rätt så faller den inte på. Fast man vet ju aldrig. Underligare saker har ju hänt den här hösten...jag har börjat springa tex, helt frivilligt!

Nyårsafton 2006

Nyss hemkommen från nyårsfirande. Fick en riktigt fin och trevlig kväll trots att den inte riktigt blev som jag hade tänkt det. Orginalplanen var ju att jag skulle befinna mig i ett varmt och spännande land, närmare bestämt Pakistan men jag fick inte tag på några biljetter. Stod i kö men föll på målsnöret. Nästa plan var att fira nyår med min vän S men han hade en helt annan högtid att fira...Melica har det senaste dygnet lärt sig ännu lite mer om S samt andra länders och religioners seder och vanor. Till sist hamnade jag på en middagsbjudning i Alvik. Många mammor, pappor och barn men jag och min gamle vän Daniel (i tidigare blogginlägg kallad "den försvunne") flydde festen och den oehört goda maten för att hasta in till Zinken och skåda raketerna. Lite smått stressad småsprang jag till tunnelbanan i kransen efter att ha lämnat hem bilen och från tunnelbanan i Zinken för att hinna upp på skinnarviksberget innan 12-slaget. Det är inte helt optimalt att vara klädd i klackförsedda stövlar om man får för sig att bestiga berg...men det var allt mödan värt. Vilken ögonfröjd. Jag har insett att jag är barnsligt förtjust i ett par saker runt jul och nyår och det är adventsstjärnor, julgran och fyrverkerier. Gillar sånt som glimmar helt enkelt! Kvällen avslutades med några drinkar på Hiltons hotellbar och nu ska Melica sova och drömma sött om vad som väntar henne under 2007...kanske?