Save private Nathanael

Lördag kväll...en drink på söder med M, bästa kompisen sen 6-årsåldern...Som så många gånger förr. Otaliga är de gånger vi gått ut tillsammans och varje gång är den andra lik i det att det alltid händer nåt oväntat. Ikväll var det Kvarnen och så långt var det väl frid och fröjd, inga märkliga möten. Ja, det var iofs han med silverpaketet, och tjejen som skrämde slag på M och grabbarna vid bordet bredvid, och så killen med svarta skjortan i baren men inget speciellt tills vi var nästan nästan på väg hem. Följde M till Södra station och var själv på väg till Mariatorget när vi plötsligt får en fråga var/vad Christae är? Eh...Christer...eller? Hur ska vi veta det? Efter några försök till förstår vi att den förvirrade unge gentlemannen från England försöker ta sig till Kista. Christea...where there is a shopping-mall!?Jag lovar att följa honom till tunnelbanan och inser att jag måste definitivt åka med honom till centralen för att se till att han klarar av bytet till blå linje. Han har en telefon på axeln som han pratar med ibland och när jag frågar honom vem det är får jag prata med hans bror Tom som är GANSKA orolig hemma i england...jag tröstar honom med att jag tar hans bror till tunnelbanan som leder hem mot hotellet emedan svensk-tillresta brodern sprider sina kreditkort längs gatan i jakt på busskortet...jag plockar upp dem. Jag går/leder engelsmannen några meter till mot Mariatorget när telefonen ringer igen...och Nathanael trycker den förtroligt i min hand och säger: Ta det du! Jag är "lost"! Det är hans svenska vänner som undrar var faan han tog vägen? De ber mig stoppa honom i en taxi till Götgatan 40 (Fenix) men det är ju rätt nära och bara en hållplats åt fel håll för mig så jag går med honom dit. Han tar mig i handen och säger åh...vilken tur jag har! Tänk om det fanns fler såna som du i världen!! Jag ler och tänker...ja, du har tur du...jag kunde ha bara gått min väg, som de flesta. Väl framme vid Fenix står ett grabbgäng och utanför och möter upp. Det visar sig att Nathanael har flugit hit från Storbritannien för att möta upp ett gäng svenska grabbar som han spelar och chattar med på nätet. Grabbarna bjuder mig på en öl för "besväret" och vill hemskt gärna att jag hänger med när de drar vidare till nästa pub och senare efterfest. Jag säger nej tack. Mission Completed. Save private Nathanael, utfört...over and out. Melica får kramar och kyssar på kinden och promenerar hemmåt...Ännu en ovanlig kväll på söder. Over and out!

I can climb highest mountain...

Så var det äntligen fredag och veckan som aldrig verkade ta slut börjar ändå ha begränsat antal arbetsuppgifter kvar. Faktiskt bara en kvar nu och det är att läsa in mig på en avhandling och gå och lyssna på den i morgon. Ja, jag vet att det är lördag i morgon men vad gör man?! Det här är inledningen på ett nytt sammarbete som förmodligen kommer leda till mitt nästa (och kanske sista!) projekt inom min doktorandutbildning. Börjar se ljuset i slutet av tunneln! I övrigt kan jag meddela att det är väldigt jobbigt att bestiga branta klippor i närheten av oroliga vatten som man inte vill ramla ner i om man har flipflops på fötterna... Och sen när man tar av sig skorna för att det ska gå lättare så tar de jäklarna betalt när man återvänder för att hämta sina kvarglömda skor! Livet är bra orättvist ibland! Eller så var det helt enkelt en dröm jag hade inatt... Min amatörmässiga drömtolkning lyder: Jag kan klara allt. Till och med bestiga berg i badtofflor! Man ska ju försöka se saker och ting positivt eller hur? ;-)

Filling in the blanks!

För ett par månader sedan var jag på Island på konferens och några dagars semester. När man är på island är det några saker man liksom måste göra. Man måste bada i varma källor/badhus, man måste äta fina färska fisken, man måste titta på geijsrar och sånt, man måste prova på Reykaviks heta nattliv OCH man måste rida islandshästar.(Sen finns det mer avancerade saker man kan göra som att åka skoter upp på glaciären och sånt men det är som sagt överkurs).Jag lyckades göra nästan allt det där, nästan...hade ju den stora oturen att ha knas i höften så hästarna...där gick liksom gränsen, men nu har jag minsann ridit islandshäst och töltat med en helt otroligt öm bak som resultat. Nja, kanske inte av tölten men mer av den otrevliga trav/tölt/galopp-blandning som min häst tyckte var en passande gångart när det blev lite bråttom. Han var nybörjare på töltningen så jag får väl ha överseende. Hur som helst. 9 pigga människor från mitt jobb lockades/lurades ut till FAXI häststallar av Asmundur Oddsson (alla förstår vilken nationalitet han har eller hur, ascoola namn de har de där öborna!) eller Àsi som vi kallar honom till vardags. Det började med att vi tilldelades hästar baserat på ridvana, rädsla/vana med djur och personlig utstrålning skulle jag tro. Således fick jag en enormt envis ettrig liten rackare som verkligen satte mitt tålamod på prov. Vi skulle börja med att helt sonika kliva in i boxen och borsta hästen och sen sadla osv med lite handledning. Redan där började kampen. Efter att ha bråkat en stund om huruvida vi skulle ägna oss åt att äta upp mina händer och nafsa mig i nacken eller borsta oss fina och rena lyckades vi upprätta nån slags samförstånd. Vi båda ville ut ur boxen. Med ett sista tjuvnyp i Melicas arm som resulterade i en armbåge i Fengurs mage tog vi oss ut i hagen där vi fick sitta upp och kamp nr 2 påbörjades om huruvida vi var en häst som var ute och spankulerade och råkade ha något på ryggen eller om det var Melica som färdades på något som råkades vara en häst. Efter några varv bestämde vi oss för följande rollfördelning: att jag är ryttaren och han är hästen och därmed är det jag som bestämmer hur snabbt, åt vilket håll och när vi stannar och pausar. Som alltid när man rider ;-) Denna ordning upprätthöll vi med ehhmm...blandat resultat i ett par timmar och resultatet: Voilà Melica har ont i baken så hon kan dö men har haft en riktigt trevlig söndageftermiddag!

Melica gör slut...

Stooor sorg och saknad men nu var det dags! Jag har gjort slut med världens bästa kör. I många år....eeh minns inte ens hur många, 4? 5? har jag träffat dessa människor (och några till under åren) varje onsdag mellan 18-21. Onsdagarna med Ascalpella, min ljupunkt i veckan som har gjort mig på bra humör oavsett hur tungt allt annat omkring mig har varit. Festerna med Ascalpella som slår de flesta andra fester och framför allt Frankrike-resan där vi var helt jävla bäst helt enkelt! Man kan förstås ifrågasätta varför man lämnar något man älskar men jag ska på inte på någotvis lämna sången. Melica kommer sannolikt kvittra vidare i all evighet men jag har gjort min tid i det här formatet. Nu börjar en ny tid.

Melica går mot framtiden

Känner att jag borde sammanfatta. Känner att jag borde sätta punkt nånstans men jag är inte riktigt säker på var ännu...så mycket som har hänt. Så mycket jag har upplevt. Så mycket hårda ord och så mycket fint. Så mycket rädsla och så mycket rent jävla jidder! Nu gäller det att ta sig härifrån till framtiden. Livet är en förbannad berg och dal bana och det är bara att åka med den oavsett om man vill eller inte. Massa andra tankar snurrar i mitt huvud, saker som har hänt, saker som inte hände, saker jag vill ska hända, saker som kommer att hända, saker som inte kommer att hända...En sak vet jag efter det här. Man vet faan aldrig vad som kommer hända härnäst i livet. Varje dag är en stor jäkla överraskning!

Min kropp en robot. Den bara går och går. Helt fascinerad faktiskt. Aldrig har jag sovit så lite. Aldrig har jag haft så dålig aptit och kroppen bara går och går. Jag är dock rätt säker på att den inte fungerar som klockan. Ni vet, den som går och går och aldrig kommer till dörren...förr eller senare tar även duracell-kaninens batteri slut.

I flera veckors tid har jag i stort sett varje morgon vaknat riktigt tidigt, alldeles för tidigt och alltid efter att ha lagt mig riktigt sent. (Ja, den kloke inser att jag inte sover så mycket. ) Slår upp ögonen och ibland har det varit så där superstrålande väder. Blir alldeles pirrigt lycklig som jag alltid blir av riktigt strålande väder. Ibland har det varit mysigt regnigt och man vill bara ligga kvar och dra sig hela förmiddagen. Och jag har bara lyckliga tankar. Detta varar i ca 10-15 sekunder. Sedan vaknar hjärnan också...och minns allt som hänt. På mindre än en millisekund far jag rätt ner, 6-7 våningar under mark där ord, uttalanden, handlingar, tankar, svek spelas upp på gigantiska filmdukar i jordens alla riktningar. Klumpen i mellangärdet är tillbaka, likaså illamåendet...och hjärtat föll mitt itu igen och blöder. Det blöder ymnigt.

Men nu har jag kommit till något helt nytt. Jag är märkligt lugn. För någon dag sedan när jag vaknade insåg jag helt plötsligt att jag just är på väg in i en ny tid. I ett nytt liv. Livet är märkligt. Märkliga saker sker varje dag. I varje samtal öppnas och stängs nya dörrar. Nu vet jag faktiskt inte vad jag ska tro längre...och jag är lugn. Och jag kommer bli stark, starkare än någonsin.

Ibland kan det vara svårt att veta. Svårt att veta vad man ska säga. Svårt att veta hur man ska förhålla sig till saker och ting. Svårt att veta hur sanningen egentligen ligger till. Sanningen, får vi nog dessvärre aldrig veta hur den egentligen var, för vad är egentligen sanning? Min historialärare på högstadiet sa en gång att historien skrivs alltid av vinnarna. Den sanna historia om vad som hänt och skett som vi läser är ju självklart skrivna ur vinnarens perspektiv. Hur hade exvis beskrivningen av 2:a världskriget sett ut om Hitler hade vunnit? Rätt annorlunda tror jag. Just nu florerar en massa sanningar. Det är svårt att veta vilken som är den rätta...