Melica ska lufta fin-klänningen!

Fick ett litet kuvert idag, ni vet ett sånt där i tjockt fint papper, lite offwhite med struktur. Det innehöll ett inbjudningskort, skrivet med svarta, tryckta bokstäver, detaljer i guld, där Nobelförsamligen har äran att inbjuda mig till att närvara vid en mottagning för att hedra 2006 års Nobelpristagare i Fysiologi/Medicin...OSA till enheten för akademiska ceremonier... Ja, tack! Jag vill gärna stassa upp mig lite, dricka gratis champagne och äta snittar. Och jag kommer ägna mig enbart åt detta för jag behöver inte stå i kö för att få ta i hand med Nobelpristagarna som alla andra. Det har jag förmodligen redan gjort när vi kommer till champagnen. Jag kommer till och med ha krafsat innan för deras kavajer!

Melica extraknäcker som "bildvisningsmarsalk" -ansvarig för att de får på sig mikrofoner och att de funkar (!) vid Nobelföreläsningen nästa vecka.

Ännu en fucking monday i Melicas liv...

Alltså, nu börjar jag allvarligt fundera på om det finns någon högre makt som försöker kommunicera med mig. Är bara inte helt säker på hur jag ska tolka meddelandet.
1) Du bör icke köra bil på måndagar
2) Måndagar är din samlade straffdag för alla småsynder du gör resten av veckan (tycker annars jag lever rätt syndfritt men eh...kanske inte den gångna veckan dåra...)
3) Ta ditt ansvar om miljön, Du bör inte köra bil alls?
4) Du bör inte ens fundera på att göra nånting på måndagar?

Ja, av bilden på min hand ovan ser ni kanske att jag inte är tjejen som är rädd för att få lite skit under naglarna men jag är dessutom tjejen som rent ordagrant tycks ha drabbats av oturen att tvingas få rätt mycket skit under naglarna emellanåt. Idag gick allt bra till jobbet, parkerade i parkeringsgaraget. Kom till och med ihåg att memorera koden för dörren så jag skulle kunna komma in till bilen igen utan att behöva gå runt garaget till den öppna dörren där kodlåset inte funkar. Ja, visst är det effektivt att ha kodlås på vissa dörrar och öppet för vinden på andra?! Carpark...Hade en okej men kanske lite oeffektiv förmiddag och sen på eftermiddagen fick jag börja med att blidka en äldre herre (inbjuden föreläsare) som tydligen hade rykt ihop med en labbassistent på undervisningen. Hans föreläsning var otroligt otydlig och opedagogisk men diplomatiskt trevlig tröstar jag honom med att de har ju ett kompendium att läsa i också. Labbundervisningen gick bra och efter ha jobbat lite med morgondagens undervisning skulle jag ta en sväng förbi gymmet på väg hem. Ylva gick i förväg medan jag hämtade bilen...eller hur? Det är ju måndag. Visste väl att jag inte skulle komma så lindrigt undan. Föreställ er ljudet av typ 14 räffsor som dras mot ett betonggolv med väldig kraft. Så lät min bil. Man får inte nån vidare lust att rulla en enda meter till om man hör ett sånt ljud från sin bil. Suck!!! Som tur är råkar Melicas pappa vara Bosse-bildoktor. Nej, inte den riktiga men nära nog. Ringer upp. Låter honom lyssna via telefonen. Och får instruktioner att plocka fram domkraften....ja ni börjar förstå vad mina svarta fingrar kommer ifrån. Jag börjar bli ganska duktig på att ta av och på mina hjul på bilen nu, och idag har jag lärt mig att bakom bromskivan sitter det en plåt som om man har lite otur (kanske med hjälp av att man kör på en större sten? Hmmm) kan böjas så att den går emot bromskivan och det mina vänner låter som 14 räfsor på ett betong-golv!!

Seek and you will find...

Sök och du skall finna står det i en bok som skrevs för ett par tusen år sedan...under min säng finner jag passerkortet som spårlöst försvann för 2 veckor sedan. Så nu har jag två! Det gamla är visserligen spärrat. Lite roat konstaterar jag att bilderna på korten som är tagna med ett halvårs mellanrum är nästan identiska. Det är väl så jag ser ut till vardags på jobbet helt enkelt! :-)

Överlevde föreläsningen. Svårt att veta hur det gick egentligen men jag fick frågor från publiken som gav indikationer på att:
1. De var vakna
2. De lyssnade
3. Frågorna var relevanta så de förstod åtminstone endel av vad jag pratade om.
4. De vågade fråga om saker de inte förstod och bad om upprepning när det gick för fort vilket betyder att vi hade en "tillåtande atmosfär" som det så vackert heter i pedagogik-resonemang och det sägs vara en av grundförutsättningarna för effektiv inlärning så med lite tur har de kanske lärt sig lite grunder i GC-MS igår! Och så lite fredagsmys ovanpå har gett Melica en välförtjänt hög kvalité på nattens sömn även om det inte blev så många timmar. Vaknade så där onödigt tidigt som man bara gör när man inte behöver gå upp. Nu ska jag förbereda lite inför nästa veckas undervisning så att jag kan njuta (med gott samvete) av kvällen hos Y & K som har bjudit till fest ikväll! Puss och Kram, skumbanan!

Kemist, javisst!

Gårdagens löpning börjar kännas...stel i höfterna men det var det värt. Finns inget som tar ner stressnivån så bra som lite motion, eller jo det finns iofs ett annat bra sätt men det fanns inte att tillgå igår ;-) Idag har jag ägnat mig åt lite hederlig kemi, sån där som jag tror folk ser framför sig om man berättar att man är kemist, rullindunstare, separer-trattar, giftiga ämnen och illaluktande lösningsmedel. Melica leker lärare och undervisar i organkemi för biomedicin studenterna på deras första termin. I dag var det labb-undervisning och i morgon ska hon ta på sig stora lärar-rollen och hålla sin första föreläsning för helklass. 90 minuter om gaskromatografi och masspektrometri. Läskigt! Har inte haft direkt nån tid att öva in föreläsningen (se föregående inlägg) utan får förlita mig på min "naturtalang" som det sägs att jag har när det gäller att tala inför grupp. Hoppas bara jag har nån talang att komma ihåg vad jag ska säga till alla mina slides och att rösten håller. Jag försöker tänka som jag gjorde förr innan tentorna. Det är ju faktiskt inte dödlig utgång på att misslyckas med just det här momentet. Det är väldigt sällan folk dör av att hålla en föreläsning! Och jag har i alla fall nåt trevligt att se fram emot efteråt. Fredag, sweet... Och för den som undrar, nej de som går biomedicinarlinjen är inte töntiga nördar med stora glasögon som spelar schack och bridge om kvällarna. Vi ser alla ut som fån på organkemi-labbar. För vi måste ju alla visa studenterna gott föredöme...mitt goda föredöme brukar iofs ofta visa eleverna att skyddsglasögon fungerar bäst som diadem.

Plötsligt händer det!

Hysteriskt, rent hysteriskt stress-nivå är vad vi har i vårt lilla kontor just nu. Både jag och min kollega på kontoret har så über-super-mycket att göra att vi håller på att gå åt. Tangentsmatter blandas med hysteriska uttrop och längtansfulla diskussioner om vad vi ska göra i livet efter detta. Dvs på lördag när den här helvetesveckan är slut. Vi tröstar oss med sötsaker i Bärzan och suckar tungt över att vi inte hinner träna idag heller...Då plötsligt händer det!! Det är unikt, det har aldrig hänt förut. Trumpeter ljöd från himmelen och alla djuren tystnade när de hörde en märklig röst som sade: Jag känner för att springa, jag tror jag måste gå och springa lite... Ja, kära läsare, eder bloggare Melica -löpningens motståndare numero 1 som förvisso trivs med att svettas i grupp, som gärna kommer från ett träningspass med blåmärken och som inte ens bangar för att ge sig på sporter hon är helt talanglös på men som fullkomligt avskyr att springa/jogga/löpträna fick en plötslig lust att springa igår. SÅ ILLA ÄR DET!!! Och inte nog med det, HON FULLFÖLJDE DET OCKSÅ!!! Hon gick till gymmet, hostade upp stålar till ett månadskort trots att det är ebb på kontot och gick lös på löpbandet i nära nog en halvtimme...

What a difference a day makes...

24 little hours! Vilken lycka. Hade tittat fel i min kalender och hittade en helt obokad dag till den här veckan. Eller nja..nästan så när som på ett möte. Hade lyckats markera det där mötet med gult som i min kalender betyder att jag undervisar hela dagen men så var det ju inte när jag läste lite noggrannare. Ökade chanserna att hinna med allt jag ska den här veckan utan att behöva ta till allt för mycket kvällstimmar som jag hellre spenderar på andra trevligare aktiviteter...

Trött som faan!

Trött, TRÖTT, så vansinnigt trött och massor kvar att göra på presentationen...Måste blir klar idag för att skicka till print. Trött, trött. Vill bara sova!

A lot of work, work!

Ja, vad gör man när inte veckodagarna räcker till. Eliminerar sina fritidsaktiviteter och jobbar hela helgen. Tur att jag kan jobba hemifrån i alla fall så jag kan ta mina små te-tv-telefon-plantera om blommor-städa köket-laga mat-fundera över livet-pauser när jag vill! Funderar lite på gamla saker och nya saker. Varför det fortfarande är så komplicerat. Ja, ja destiny will have it's way regardless of what we think. Nu ska jag ta och bege mig ut på en promenad i staden så jag får mig en gnutta dagsljus innan solen går ner bakom min skärm. Eller bakom ryggen är det ju faktiskt men sak samma!

Lycka är....

...att upptäcka att den måttligt sofistikerade puben vi hamnat på för vår afterwork-öl serverar Modelo Negro...eller Negra Modelo som det står på de här flaskorna som är "bottled in belgium" -Favorit-ölen nummer ett under min backpacker-resa i norra Mexico. Typ 2,5 år sedan jag hade nöjet att imundiga detta goda, halvmörka och förhållandevis "lätta" öl. Inte så att jag utger mig för att vara värsta ölkännaren men faktum är att vi faktiskt provade oss igenom en hel del inhemska ölsorter under våra nästan 3 veckor där borta i värmen och de har faktiskt en hel del annat än Sol och Corona att bjuda på, Mexicanerna.

Från helvetes-måndagen i mitt förra blogg-inlägg har det faktiskt hunnit hända en hel del saker som satt lite guldkant på vardagen. Inga gigantiska lotto-vinster men det är ju oftast de där små, små tingen som gör en lyckligast i längden...som ett oväntat sms och tfn-samtal med nån man tycker om...att höra att saker och ting håller på att ordna sig till det bästa. Eller en kram från lille Jacob som äntligen, äntligen har lyckats ta sig till Stockholm. Han har försökt komma iväg i veckor med buss och tåg och till och men rymdraket! Ja, det är inte så lätt alla gånger, särskilt inte när man bara är 4...Tur har han i alla fall som har en mycket förstående mor och moster som vet att reslustens plåga är svår och att den måste stillas ibland. Lika lycklig var inte lillebror som önskade oss godnatt med ord man sent ska glömma: Tänka mamma! Nypa mamma hårt, nypa Tesse också! Okej, inser att det här kräver en förklaring, det är alltså en ynnest att få bli nypen av lilleman, för att nypas är hans allra gosigaste ömhetsuttryck. Ja, man inser att han borde vänjas av med det ganska snart då det annars skulle kunna få märkliga konsekvenser men grabben är ju bara drygt 2...

Kvällens bästa citat fick oss alla att dra på mungiporna. "Pengar är som en medicin och jag är i placebo-gruppen"

6:e November -Black monday!

"Tell me why I don't like mondays"...finns det en sång som går och det kan man ju undra över ibland för jag tillhör den där skaran som hatar måndagar helt utan större anledning men den här måndag måste jag säga att jag har belägg för min åsikt. Låt oss ta det från början. Det började egentligen i helgen då jag under fredag-lördag sorgset konstaterar att otrohet är förbannat mycket vanligare än man tror. Hur svårt kan det vara att hålla sig till en i taget? Vad är det för fel på män i min ålder egentligen? Har det alltid varit så här eller är det nåt som har blivit trendigt just nu? Eller är det jag som är gammalmodig kanske, tycker man i allmänhet att det är okej att ha någon vid sidan av alternativt flera på gång samtidigt nu för tiden? Tja, i så fall tror jag att jag bjuder på den, kalla mig gärna gammalmodig men för mig är det inte okej. Och nu undrar man kanske varför jag plötsligt fick den här insikten. Ja, jag har ju tyvärr begåvats med lite erfarenhet på området, helt ofrivilligt ett par gånger under mitt 30-åriga liv men det var inte det som var orsaken utan det faktum att genom att vara inloggad ca 30 minuter på spraydate samt tillbringa ca 4 timmar på en pub lyckades bli kontaktad av, eller hur man nu ska uttrycka det, 5-6 olika män som alla var upptagna men likafullt intresserade. Har jag en skylt i pannan som säger jag vill gärna träffa upptagna män eller? Man börjar ju undra? Hur som helst. Så bakfull på söndag med rätt bristande tro på män i största allmänhet får jag en sån där fruktansvärd längtar-efter-Simon-dag. Behärskar mig. Distraherar mig. Sover som en kratta på natten, vaknar vid 4-snåret och kan inte somna om. Och här börjar alltså Black monday!

Tar bilen till jobbet och inser att idag är trafiken värre än någonsin. De kanske var lite bättre när vi hade trängselavgift trots allt? Det är köer förbi macken för att ens komma upp på motorvägen och där uppe går det ju i 30 km/h...Så bäst som jag sitter där så dör varvräknaren! Bilen går och låter normalt men varvräknaren står på noll. Och så börjar plötsligt oljelampan lysa, det larmar, fler symboler och bilen dör! Jippi mitt i rusningstrafiken på Essingeleden. Precis vad jag längtade efter. Jag försöker starta bilen igen och det gick men eftersom det larmar om olja och annat vågar jag inte köra vidare. Ringer en kollega för att se om han kan komma och hjälpa mig men han sitter i möte. Alla sitter i möte, jag skulle också ha varit där. Så kommer vägassistans och jag får åka bogserbil från platsen. Hade tur att killen just skulle sluta sitt skift så han hade tid att bogsera mig till parkeringen på jobbet annars har de bara till uppgift att "rensa" och således se till att jag kommer åt sidan så att jag inte hindrar trafiken. Skulle kunnat blivit en jätterolig promenad från typ Solna-avfarten...Hur som helst. Väl på jobbet får jag 2 jobbiga nyheter. Instrumentet jag ska köra är sönder och behöver massa service procedurer till och börja med. Kanske måste vi ringa till teknisk service och be dem komma hit...Jobbig nyhet nummer 2 är iofs lite rolig också. Min handledare har läst mitt manuskript och har en miljon kommentarer och saker som jag ska korrigera. Helst innan dagen är slut!

Okej, 4 timmars sömn börjar ta ut sin rätt redan här...

Sen kom den stora smällen. Bostadsrättsombildningen som jag varit engagerad i (sitter i styrelsen) och jobbat stenhårt för i ett år är plötsligt i svajning. Banken backar. Vi ska ha köpstämma på onsdag och har helt plötsligt ingen finansiering. Massor av telefonsamtal. Vi kontaktar nästa bank i raden som vi har haft kontakt med och får samma besked där. Under det här året har marknaden förändrats så pass mycket att vårt ombildningspris inte är rimligt. Och vi får ställa in köpstämman. Snacka om att snubbla på mållinjen. Det här blir inte roligt att berätta för alla grannar där hemma...

Okej, en sak i taget. Gör service på instrumentet. Det funkar inte. Fixar alla rättningar och blir i stort sett klar men sista grejen får jag inte till så jag går och frågar chefen...han har gått för dagen! Köper olja till bilen och den funkar igen. Skönt...det kunde ha blivit en jobbigt dyr historia!

Så dagen börjar lida mot sitt slut. Jag kämpar med manuskriptet, får det slutgiltiga beskedet att ombildningen måste stoppas och då ringer min Psyko-granne och säger att JAG MÅSTE HJÄLPA HENNE FÖR NU HAR HON BLIVIT HOTAD MED VAPEN OCH LALAL BLA BLA SKRIK OCH SKRÄN!!! AAAAAAhhhh jag orkar inte mer!!! Klockan är halvåtta på kvällen och jag ger upp mitt manuskript och åker hem. Känner ju på mig att efter en sån här måndag så finns det ju inte en chans i helvete att jag ska ha en sån tur att det finns en parkering där hemma på gatan men faktiskt, där finns en lucka! Jag börjar fickparkera och så plötsligt det där rysligt obehagliga ljudet och framför allt känslan i bilen. Jag har backat på bilen bakom!!! Faans, helvetes, jävla skit-måndag!!!

Kanske inte behöver motivera mitt beslut att gå lägga mig direkt när jag kom hem trots att klockan bara var typ halv-nio?

Melica är kär i sina sjokamacka och vinterväder

Igår gjorde jag något dumt. Jag provade ett par skor som jag inte hade råd med för tillfället. Och föll pladask! Shit vad fina de var. Okej, vet att inte alla kommer att tycka det men JAG har förälskat mig i dessa röda kängor/stövlar eller sjockamacka's som den är typen av skor heter enligt Mathilda 2,5 år. I Mathildas värld finns det spring-skor, gummi-stöttlar, fin-skor och sjokamacka-skor och det sistnämda är alltså skor som påminner om Pippis kängor dvs som är ev. lite spetsiga har klack och med skaft typ hög eller låg stövel-längd. Har de dessutom snörning är de kvalificerade även utan klack. Mina sjokamackas står hemma i hallen och vänjer sig...de är fortfarande oanvända och på öppet köp men jag vet redan att det kommer sluta med att jag lever på makaroner och falukorv ett par dar för att stilla samvetet över det stora hålet i plånboken som impulsköpet skapade. Ingsåg för övrigt att jag lyckats identifiera det absolut skabbigaste hörnet i min lägenhet på den här bilden! Men vafan! Om några veckor blir jag lycklig ägare till en denna lya i form av bostadsrätt och då ska såna här skavanker rättas till!

Förövrigt är jag också kär i det nyanlända vintervädret. Visst, det var snöstorm och halt när jag gick från St Eriksplan till jobbet i morse och jag frös om fingrarna och hade förmodligen en ganska röd näsa när jag kom in i värmen men jag har lagt på mina vinterdäck och snön är vit och vacker och gör hela världen så ljus och fin. Jag blir alldeles lycklig! Ansvarig utgivare av denna blog lovar inte att hon har samma åsikt i denna fråga om några månader, eller ens om några veckor men just idag är hon glad att Kung Bore har anlänt till hufvudstaden.